H̶u̶m̶a̶ Mathias Funderar: Medarbetarutvärdering

En hel månad för att bygga upp mitt mod

Det hela började en månad innan jag skulle ha mitt utvecklingssamtal. Jag fick en kallelse till mötet och en uppgift i Huma att förbereda mig inför intervjun. "Äntligen händer det", tänkte jag. "Äntligen kan jag säga vad jag verkligen känner!"

Så jag satte mig ner. Skrev ner mina känslor och vilka frågor och saker som jag skulle vilja var annorlunda på jobbet. Först kom en punkt. Sedan en till, en till, och till slut hade jag en varken för lång eller för kort lista med punkter som jag ville ta upp. "Åh, jag ska berätta det för honom nu!"

Nu är det bara en vecka kvar

Dagarna gick och plötsligt var det bara en vecka kvar. Jag började frukta det lite. Jag var lite nervös, men vad gör väl det. Jag var ju trots allt David och nu var jag äntligen nära att ta mig an Goliat! "Ja, om en vecka får han höra!"

Den sista veckan före utvecklingssamtalet hade nu kommit. Dagarna var långa och nätterna präglades av dålig sömn. Men jag är tuff och säger vad jag känner! Den här veckan var också deadline för att föra in anteckningar och kommentarer i förberedelserna i Humas mötesmodul, så jag var tvungen att göra det. "Jag ska verkligen berätta för chefen!" Men det hade kanske varit en bra idé att vara lite diplomatisk. "Ja, ja, ja. Han får ju verkligen höra det under själva samtalet", tänkte jag.

Dagen hade äntligen kommit

Dagen hade äntligen kommit. Timmarna och minuterna räknades ner tills jag var tvungen att gå till mitt rum. Aj aj aj, vilken nervpirrande dag det var. "Nej, ta dig samman", tänkte jag. "Du är tuff och modig som står upp för dig själv." Jag var beslutsam, men det fanns fortfarande en tanke i bakhuvudet: "Jag ska verkligen berätta det för honom nu!"

Sedan stod jag där. Utanför dörren och väntade på att bli inkallad. Jag var så nervös. Svettigare än en lämmel i ett rävgryt. Så rädd för ett av årets läskigaste möten. Chefen kallade in mig och jag följde honom. Knäna darrade och armarna var som spagetti. Till och med rösten i mitt huvud var ynklig. "Nu kommer han att - eh, eh - höra det!"

Till min stora förvåning hade han gjort sig riktigt hemmastadd, med riktigt gott kaffe och en stora kanna kallt vatten. Samtalet kom igång och det blev mycket trevligt. Jag berättade hur mycket jag trivs med mitt jobb och vi pratade lite om prestationer, mål och förväntningar och sådana saker.

Det gick faktiskt ganska bra. Och allt jag kunde tänka var att det här är en bra arbetsplats. Sedan var medarbetarsamtalet över. "Heh, han fick verkligen höra det", tänkte jag och gick stolt och glad tillbaka till mitt skrivbord för att fortsätta dagen.